HansOlsson.net

HansOlsson.net

Kultur och historieberättande

FantasyPosted by Hans Olsson Thu, February 05, 2015 19:35:07

De här tankarna har varit med mig ett tag, men det blev särskilt tydligt idag då jag hade en diskussion om vilka filmer man kunde se såhär till helgen. Jag hade svårt att rekommendera någon, inte för att de nödvändigtvis är jättedåliga eller jättebra, utan för att de är slätstrukna. Frågan som kom upp löd: Av de filmer som finns idag, vilka kommer man komma ihåg om fem år? Det är en intressant fråga och det kommer inte särskilt många milstolpar idag. När Sagan om Ringen-filmerna kom var de nyskapande och häftiga. När Matrix kom såg man något nytt och välarbetat. Så hur står det till med berättandet idag? Vad är det för berättelser vi blir matade med?

Låt mig dra ett exempel: Häromkvällen stod TV:n på och programmet som rullade var någon kriminalserie. Karaktärerna fäller den ena klyschiga dialogen efter den andra och drar slutsatser som får mig att häpna. Det är plastigt och artificiellt. Vad kommer jag ihåg när det är slut? Bara en känsla av att jag har förslösat min tid, och inte mycket annat.

Vidare kan jag räkna upp några filmer jag kommer komma ihåg som jag sett relativt nyligen, bland annat Guardians of the galaxy och Edge of tomorrow. Vad gör då att dessa fastnar i mitt minne och mycket av det andra inte gör det? Jag tror det beror på kulturell mättnad, åtminstone för mig personligen. Det mesta jag ser är amerikanska serier och amerikanska filmer. Folk pratar på ett visst sätt, de agerar på ett visst sätt. Allt enligt standardmall 1A. Ibland gör berättandet vissa utsvävningar och går över till standardmall 1B. Mer än så blir det sällan. Och det är nog därför de nämnda filmerna stannar hos mig, för de har något lite annorlunda i sig, något som är lite varmare jämfört med de andra.

Ganska nyligen skrev jag en novell på engelska. Det var en spännande och intressant utmaning, just för att även om jag anser mig skaplig på engelska så har jag det inte i blodet. Detta gör att jag i mitt språk kanske inte använder vardagsuttryck som en engelsktalande individ skulle slänga sig med. Men det är ju heller inte meningen. I slutändan bad jag två amerikaner att kika på min text för att eliminera eventuella grammatiska tokigheter som smugit sig med. Resultatet blev att de gjorde ett väldigt bra jobb. Nästan för bra. På många ställen ser jag förslag på hur amerikanerna tycker att dialogerna kan låta mer ”naturliga”. Men det är inte naturligt för mig. Jag skulle inte prata sådär och alltså skriver jag inte heller på det sättet.

En annan relaterad historia är en bok jag nyss läste. Jag hittade den i en serietidningsaffär här i Uppsala. Den hade en rolig framsida som fick mig att tänka på författaren Terry Pratchetts böcker och med titeln ”The fairy gunmother”. Jag köpte den och började läsa den utan att veta vad det var för något. Det visade sig vara en deckare, faktiskt ganska rå och brutal, med ett annorlunda trivsamt språk och med annorlunda karaktärer. Författaren, Daniel Pennac, är från Frankrike, läser jag på baksidan. Intressant!

Jag tror att det här plastiga och artificiella beror på att väldigt få böcker/filmer/historier är personliga idag. Mycket av det som är bra har hjärta och en glöd, men majoriteten saknar det. Det är trist. Och jag pratar inte om att använda klichéuttryck eller uttjatade idéer, för även sådana kan vara bra om man de innehåller ett gediget arbete och en gnutta känsla.

Därför är jag väldigt glad att det kommer så mycket spännande fantastik på svenska och på andra språk, för visst måste tonen hos svenska författare vara annorlunda än det man oftast ser på TV och film? Om den inte är det så bör den vara det. För jag är mätt på standardmallarna från USA, som jag ändå inte kommer komma ihåg.



  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.