FantasyPosted by Hans Olsson Sat, January 24, 2015 18:37:01Det är snart februari, men här har jag sammanställt en lista över vad jag läste 2014.
Läste ni något roligt?
Några favoriter ur listan är:
Mistborn-serien
Fallvatten
En man som heter Ove
Läst 2014:
Elegant Universe - Brian Greene
438 dagar - Martin Schibbye
Freudland - Mattias Leivinger
The Handmaid's Tale - Margaret Atwood
Shosha - Isaac Bashevis Singer
Revolvermannen - Stephen King
De tre blir dragna - Stephen King
De öde landen - Stephen King
Magiker och glas - Stephen King
Vargarna i Calla - Stephen King
Sången om Susannah - Stephen King
Det mörka tornet - Stephen King
Omgiven av idioter - Thomas Erikson
Människans universum - Joakim Munkhammar
Rama
Revealed - Arthuc C. Clarke
En
hjärtformad ask - Joe Hill
The Reality
Dysfunction - Peter F. Hamilton
The
Watchers Out of Time - H P Lovecraft
Doktor Sömn - Stephen King
Fallvatten - Mikael Niemi
Poseidons
pil - Clive Cussler
White Fang
- Jack London
Svärdet och spiran - Ken Follet
En man som heter Ove - Fredrik Bachman
Vad ögat ser - Lars Östling
American psycho - Bret Easton Ellis
Tunnlar -
Roderick Gordon
Dick Tracy
- Max Allan Collins
22/11 1963 - Stephen King
Stenhimlen - Karin Brunk Holmqvist
Mistborn -
Brandon Sanderson
Well of
ascension - Brandon Sanderson
The Hero of
Ages - Bradon Sanderson
Igelkottens
elegans - Muriel Barbery
Inferno -
Dan Brown
Ursäkta, men din själ dog nyss - Danny Wattin
Cthulhu's Reign - Darrel Schweitzer
Mästaren och Margarita - Michail Bulgakov
Rational Optimist - Matt Ridley
Millenium, Stieg & jag - Eva Gabrielsson
Skymningssång - Patrik Centerwall
Paul Theroux - O-Zonen
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, November 16, 2014 21:07:50Ove är en man runt 60. Han är en surgubbe med orubblig syn
på principer. Ove bor i en förening där grannsämjan inte är den bästa. Han
börjar varje morgon med inspektionsrundan, där han antecknar
registreringsnummer på bilar, utifall att någon jävel har stått fel eller för
länge. Han kollar låset till soprummet. Ove håller koll. En dag flyttar nya
grannar in i området. Det är ett yngre par, där tjejen är gravid och killen en
odugling bakom ratten. Ove tycker inte om det. Inte alls. Och han är inte rädd
att säga vad han egentligen tycker. Man kör inte bil på området, så är det
bara. Men långsamt börjar de nya grannarna klösa sig in i Oves liv, som
förändras.
Jag vill inte skriva mer om handlingen, för Oves liv är värd
att ta del av med opåverkade ögon.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av
boken. Av baksidestexten framstår den som en smårolig berättelse om en gubbe,
men bakom det finns så mycket mer. Så väldigt mycket mer. Jag blir sällan
berörd av böcker, men Ove grep mig på ett sätt få böcker har gjort. Det är en varm,
sorglig och gripande historia om en man som helt enkelt försöker ta sig igenom
livet på det sätt som han är byggd för. Livet är inte rättvist och det finns
hinder i form av gravida kvinnor, bögpersoner och luggslitna katter, men det
kan vara bra ändå. Bachmann skriver med en skön realistiskt syn på livet och
med stor värme. Man vet att det är bra när man har gåshud på armarna medan man
läser. Läs den, det är värt det.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, November 09, 2014 19:49:44Freud vaknar upp i skogen utan minne. Han vandrar runt i
sökande efter svar och kommer till stugan Freudhall. Här möter han figurer som
känner igen honom; den hetsiga Jones, den lugnare betjänten Ferenczi och den
högljudde Stekel som har hittat en hjälm på en sovande, eller kanske död, man i
skogen. Stekel bygger ett torn till Freudhall och Freud inser snart att de
måste gräva ett dike och bygga försvar. Mot vad? Jag vet inte. Efter ett tag
dyker Jung upp och de börjar slåss, för att senare söka sig ut i storskogen i
jakt på svar. Svar på vad? Inte det heller vet jag.
Redan innan jag börjar läsa Freudland har jag vissa farhågor.
Att använda två mycket välbekanta historiska figurer i en roman kan vara bra,
men då måste det också uppfylla något syfte. Att placera Freud och Jung i någon
sorts märklig sagovärld funkar inte för mig. Särskilt inte när jag inte hittar
syftet. När samtliga karaktärer dessutom är väldigt burdusa och högljudda så
har jag svårt att komma in i boken. Leivinger snålar inte med utropstecken,
vare sig i dialoger, monologer eller i karaktärernas tankar. Detta förstärker intrycket
att boken är gapig och skrikig, vilket för mig gör det tungläst. Å andra sidan finns
här en del roliga formuleringar och uttryck som kanske gör det läsvärt för
någon annan.
Det är Mattias Leivingers debutroman och språket är, förutom
överflödet av utropstecken, helt okej. Däremot kunde den med fördel varit
tunnare. I slutordet skriver Leivinger: "Den som letar efter diskrepanser
kommer finna dem." Ja.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, November 02, 2014 21:35:46Cussler skriver spänningsromaner ala amerikansk actionfilm.
Ibland är det precis sådant man vill ha. Slippa tänka. Explosioner. Skjutvapen.
I Poseidons pil har en ny hypermodern undervattensfarkost utvecklats och
skurkar vill ha den. Dirk Pitt och hans gäng dras som av en slump in i detta
äventyr och de åker båt i höga hastigheter. De kraschar båtar. De skjuter
skurkar. De jagas och kläcker snitsiga one-liners.
Är det bra då? Nej. När jag skriver den här texten har jag
svårt att minnas vem som var huvudperson och vad handlingen egentligen gick ut
på. Det är mycket samma. Någon blir kidnappad och det ska åkas båt för att
rädda personen. Eller biljakt. Personen blir räddad, för att sedan bli
kidnappad igen. Det skjuts och det exploderar. Båtar sjunker.
Det som är klart är att boken är alldeles för lång, oavsett
om man tycker om den här sortens litteratur eller inte. Efter halva har jag
tröttnat och snabbläser resten. Det känns ändå inte som jag missar särskilt
mycket.
Det är inte Cusslers bästa bok, men samtidigt vill man
ibland läsa något där man inte behöver reflektera.
FantasyPosted by Hans Olsson Sat, October 25, 2014 17:05:25Mänskligheten har sökt sig ut i rymden för att hitta en
planet de kan kolonisera. En flotta om tre rymdskepp är på väg, men de har
långt ifrån oändligt med resurser och av de planeter som har setts ut som
potentiella kandidater återstår endast nu endast två. Det visar sig att det bor
något slags primater på den andra planeten. Om de är intelligenta så bör de
inte landa. Men skulle det egentligen vara så farligt? Prover tas från
planetens yta med hjälp av sonder och en forskare upptäcker en mikroorganism
som försöker hålla sig undan. Är det något att ta i beaktande, eller ska det
istället bli hans stora forskningsgenombrott?
Bör de landa, trots primaterna? Eller ska de fortsätta till
nästa planet, som kanske är en återvändsgränd och som garanterat är en osäker
framtid, om ens det.
Jag tyckte om Lars Östlings ”Vad ögat ser”. Jag har läst
andra svenska författare som skriver generationssci-fi och Östling klarar
elegant av det som andra försöker göra i hela böcker på ett fåtal sidor.
Boken är lättläst och spännande och man sugs snabbt in i
handlingen. Här finns också en skön realistisk syn på saker och ting. En kapten
fattar beslut efter vad han tycker är det bästa för sin besättning. Han är en
hjälte, fast även sådana begår ödesdigra misstag.
Här finns forskaren med mikroorganismerna som drivs mer av
karriärfeber än vad som skulle kunna vara bäst för besättningen. Här finns
också ett stort antal personer som känns mänskliga och realistiska. Det är bra
skildrat, helt enkelt.
Ett litet problem med boken är just att det är väldigt många
karaktärer. Några lär jag mig känna igen, men oftast susar kapitlen förbi utan
att jag reflekterar jättemycket över vem jag läste om. Några korrfel har även
smugit sig in, men i sammanhanget är de oviktiga och de stör inte. På det hela
taget är det lättläst och bra hela vägen. Rekommenderas.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 20:03:34Jag har nu läst Stephen Kings fantasyserie, ”Det mörka
tornet.”
Det är en märklig, men väldigt unik, upplevelse. Första
boken, som heter ”Revolvermannen” börjar med meningen: ”Mannen i svart flydde
genom öknen, och revolvermannen följde efter.” Det kan vara värt att notera den
meningen. Vi får följa Roland, som jagar denna man i svart, som har ställt till
förtret där han dragit fram. Mannen i svart besitter också kunskap om Det mörka
tornet, som är Rolands slutmål. Världen har gått vidare och det finns en
överhängande känsla av dystopisk hopplöshet i berättelsen. Roland är den sista
revolvermannen, oerhört skicklig med sina revolvrar och han följer ”ka”, vilket
är ett begrepp som också är värt att lägga på minnet. ”Ka är ett hjul som
snurrar.”
Alldeles i början av första boken försökte jag förstå i
vilken sorts värld jag befinner mig, och det är inte helt lätt. Det är avgjort
inte vår egen värld, men här finns element som gör att man kan tro det. Detta
gör att ”Revolvermannen” blir en säreget knepig läsupplevelse och när jag var
klar med första delen undrade jag i mitt still sinne vad det var jag egentligen
hade läst. Det gäller dock att ge det en chans, för i nästa del i serien, som
heter ”De tre blir dragna”, klarnar mycket av det som var konstigt och bisarrt.
Faktum är att ”De tre blir dragna” är min favoritdel i serien. Här finns
riktigt häftiga scener med humstruositeter som ställer sina frågor, en
Mortslagsbok och fantastiska beskrivningar av moderna alkemister och deras
dekokter.
Roland samlar, på klassiskt fantasyvis, ihop en grupp
människor som ska hjälpa honom att söka efter Det mörka tornet och sedan bär det
iväg. Stephen King har en fantastisk berättarröst och förmågan att bygga upp en
känsla av konstant obehag. Någonstans framför sällskapet lurar Blaine, han är
en plåga, det är sanning, men vad eller vem är denne Blaine? Ibland blir det så
mycket stämningsbygge att det blir utdraget, men på det hela taget tycker jag
om berättelsen. I alla fall det mesta av den och främst de första tre delarna.
Stephen King skriver att detta är hans livsverk och jag har
inga problem att förstå varför. Jag tror att det kan vara svårt att se, för det
kräver en del jobb av läsaren att ta sig igenom de omfångsrika böckerna och
tja, bitvis är det utdraget. Den här serien knyter nämligen ihop en hel del av
det han har skrivit.
Han har burit med sig den här historien länge. Mycket länge.
I förord och efterord får man pusselbitar av Kings eget liv, hur han har tänkt
på sin berättelse och vilka svårigheter det har varit att skriva den. Min egen
fantasyserie ”Elementstenarna” bar jag på i 9 år innan trilogin blev klar, så
jag vågar påstå att jag förstår ungefär vad han pratar om, även om jag såklart
inte har skrivit i samma omfattning som King. Och det är svårt att hitta luckor
i ”Det mörka tornet” som beror på tiden som förflutit mellan då han skrev
första boken och sista. Det ÄR imponerande, inget snack om saken. Men det blir
också knepigt då en välbekant figur dyker upp som en karaktär i böckerna mot
slutet av serien. Jag tror mig förstå varför (för att delvis förklara hur han
tänker med sitt verk och vilket jobb det har varit att bära den), men det blir
knepigt.
Med det sagt, fungerar det då för en läsare? Mja-mjo, är
mitt svar. Min känsla är att han har skrivit den här serien mycket för sig
själv, vilket gör att den bitvis är tung och svårtillgänglig. Samtidigt är den
väldigt unik och det finns häftiga element i den. Shardik, Oy och Blaine för
att nämna några. Jag är dock inte förtjust i att King är orättvis mot Roland.
Men det är som jag ser det. Det här är inte Sagan om ringen. Kanske skulle jag
lytt Kings uppmaning när den kommer, det får ni själva avgöra om ni kommer dit,
men så fungerar det ju inte.
Serien är inte för alla, men jag tyckte ändå om den. Jag
tror dock att man måste gilla King, och att man måste ha läst en hel del av
honom innan man ger sig in i den här världens mysterier. Bland annat tänker "Mrs
Todds genväg" i ”Den förskräckliga apan”. Jag tänker på ”Dimman” och
”Det”. På ”Maratonmarschen” och ”Pestens tid”.
Två böcker jag inte läst än är "Staden som
försvann" och "Sömnlös", som jag vill läsa.
Läs den, framförallt om ni gillar Stephen King. Han är en
fantastisk berättare, en av vår tids största.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 20:01:55På senare tid har jag hittat böcker av Singer gratis på
loppmarknader. Då Singer är en nobelpristagare blev jag nyfiken. Nu förstår jag
varför böckerna gavs bort.
Shosha handlar om ett par barn som växer upp tillsammans, Tsatsuk
(huvudpersonen - åtminstone tror jag han hette så) och Shosha. De skiljs åt och
träffas senare i livet, då Shosha fortfarande är stor som ett barn på grund av
näringsbrist. Innan de träffas igen glider Tsatsuk runt, författar saker och
försöker sätta upp en pjäs. Han gillar kvinnor, oroar sig för Hitlers framfart
under tidigt 1900-tal... Singer skildrar också judiska traditioner och seder.
Och... Ja.
För mig saknar den här boken substans. Språkmässigt påminner
den mig om Alexander Kaletskis "Metro", det vill säga att det är
förvånansvärt spretigt och lösryckt. Karaktärer säger det som faller
författaren i smaken just då, vilket för mig gör att dialoger känns styltiga
och påtagligt konstruerade. Kanske finns här några djupare tankar, men de var
dåligt framförda om de fanns. Det enda jag tar mig med är "dubbyk",
som är ett ord som fastnade. Det är inte den sämsta bok jag läst, men jag
kommer nog inte läsa mer Singer.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 20:01:12En faktabok som beskriver personligheter i färger, för att
kunna förstå och kommunicera med dem som inte går att förstå. Man kan vara röd,
blå, gul eller grön.
De röda vill göra det på sitt sätt eller inget sätt alls
(fort och fel). De blå analyserar, är kritiska och kan ha svårt att avsluta
saker på grund av sin perfektionistiska ådra. Gula är yviga, lätta att känna
igen då det är de som pratar hela tiden och de gillar att testa nya grejer.
Gröna är tillbakadragna, goda lyssnare som gärna undviker konflikter.
Jag tyckte boken var ganska underhållande, och det är roligt
när man får de där aha-upplevelserna då man kan sätta en färg på en person i sin
omgivning. Den är relativt enkelt skriven, vilket faktiskt är skönt för en sån
här typ av bok. Och den tar upp extremerna av de olika färgerna, vilket är både
bra och dåligt för boken. Det poängterar tydligast vilka färger man kan möta
och hur man kan bemöta dem, men å andra sidan tycker jag att den är väldigt
svartvit på det sättet, då de allra flesta exempel är på extremerna och därmed
utlämnar mycket av hur verkligheten ser ut. Men den var ändå lärorik och bitvis
underhållande.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 20:00:53En faktabok om krypton genom tiderna. Singh listar upp bland
annat hur man krypterade texter förr, hur de knäcktes och vilka konsekvenser
det kunde få. På det hela taget tyckte jag det var en mycket bra bok, exemplena
är lättförståeliga och intressanta. De historiska händelserna är spännande att
läsa om och det är också både spännande och intressant att få en djupare
inblick i vad krypton faktiskt har inneburit, både för teknikutvecklingen och
för krigföring. Bland annat beskrivs hur Alan Turing knäckte tyskarnas
Enigmachiffer. I slutet av boken beskrivs moderna krypton i datorernas värld,
vilket också var tankeväckande och häftigt. Bland annat beskriver han Linear B,
ett antikt språk som tog lång tid att knäcka. Och han listar ett mysterium med
en gömd skatt, som fortfarande är olöst tills någon knäcker det kryptot.
Boken är lättläst och koncis, till skillnad från många andra
faktaböcker.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 20:00:34För många år sedan läste jag de två första delarna i
Rama-serien. En cylindrisk farkost passerar jorden och några människor hoppar
på för att undersöka vad det är för något. Det visar sig vara ett rymdskepp,
som förmodligen är där för att studera rymdfarande, intelligenta raser. Idén är
häftig och de två första böckerna är riktigt bra, spännande och intressanta. I
del 3, som jag också läste för många år sedan koloniseras en tredje
Rama-cylinder av en relativt stor population människor. Här blir det snarare
ett relationsdrama, som jag kommer ihåg det, än ett häftigt verklighetstroget
rymdäventyr. Och nu nyligen fick jag tag i den fjärde och avslutande delen i
serien: Rama Revealed. Här får vi äntligen följa med till Ramas slutdestination
för att få veta vilka de mystiska ramaiterna är för några. Äntligen...
Alldeles i slutet av fjärde boken tycker jag Clarke förstör
hela serien. Det tar inte många sidor, men det var lätt för honom. Det är lite
som "Lost", där man i början tycker det är häftigt att vara med och
man vill veta, men sen händer något skräp och det som kunde ha varit bra mals
sönder och förstörs (vissa nätter kan jag vakna och fortfarande vara förbannad
på Lost). Jag är medveten om att Clarke är en fantastisk SF-författare, men
slutet på Rama-serien förstörde mycket för mig. Jag rekommenderar dock de två
första delarna, där det häftiga fortfarande är höljt i mystiskt, tilltalande
dunkel.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 19:59:32Enda sedan jag fick höra talas om "En hjärtformad
ask" har jag velat läsa den. En excentrisk musiker får tips om att ett
spöke säljs på en auktionssajt på Nätet. Han slår till, men får hem ett
riktigt spöke, som vill döda honom. Det låter spännande, men det är det inte.
Språket är okej, men upplägget är lite som att se en amerikansk skräckfilm
modell standard. Vidare beskrivs huvudpersonen till en början som en
skitstövel, vilket gör det svårt att känna med honom, och när det väl vänder
(för han är inte alls genomrutten) har jag tappat intresset och bryr mig föga
om hur det ska gå för honom. Å andra sidan har Joe Hill stora fotspår att
följa, men den här boken är ingen höjdare.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 19:58:37Det är en novellsamling med HP. Lovecraft och kanske till
viss del August Derleth.
De allra flesta novellerna är upplagda på härligt
Lovecraftianskt vis, med något mystiskt hus som ingen vill bo i eller med
mystiska försvinnanden av någon gammal släkting. Men häri ligger problemet med
den här novellsamlingen, för jag gillar verkligen Lovecraft. Han tillsammans
med några få andra är stora litterära förebilder, men i den här samlingen läser
jag samma historia ett tiotal gånger. Vi skrapar lite på ytan till några av de
fräna mytologierna, men särskilt djupt blir det aldrig, och så är det samma
samma samma. Samma sorts hus, samma sorts människor, samma sorts mysterier. I
nästan varenda novell. Så tyvärr var just denna ingen höjdare. Läs annat av
Lovecraft istället! "Vid vansinnets berg" till exempel, som är bland
det bästa jag läst.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 19:56:29Space Opera. Boken är en tegelsten på 1200 sidor och den
första i en trilogi. Man får följa lite olika karaktärer, men också mycket runt
omkring, såsom handel i rymden, mystiska raser som samlar information från
universums alla hörn och hur olika världar fungerar. Bland annat får vi följa
Joshua, som letar efter värdefulla föremål i en ruinring utanför en planet. Om
han lyckas hitta något riktigt bra, till exempel en datafil från civilisationen
som mystiskt utplånade sig själva för många, många år sedan, tänker han sälja
den på auktion och använda pengarna för att restaurera sitt rymdskepp så att
han kan börja bedriva handel.
Samtidigt får man också följa den skrupelfria Quinn Dexter
som befinner sig på kolonisatörplaneten Lalonde. Det är regnigt, djungel och
arbetsamt. Quinn drar sig inte för att mörda nybyggare för att få som han vill.
Överlag är det riktigt fränt, till dess att man får veta
lite för mycket om The Reality Dysfunction, som det mystiska urgamla hotet
kallas. Jag vill dock läsa klart serien, för den här grejen som sticker mig i
ögonen avslöjas redan i första boken, vilket gör, hoppas jag, att man inte blir
besviken senare (till skillnad från Rama-serien av Arthur C. Clarke). Nu vet
jag vad jag har att göra med, så att säga. Mycket bra. Ett problem är att
böckerna är så pass tjocka, att om man ger sig in i den här häftiga världen så
är man där ett bra tag.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 19:55:53Danny från The Shining har växt upp. Han är alkoholiserad
och driver runt, tills han får jobb på ett sjukhus för människor som inte har
så långt kvar att leva. Han har "skimret" och kan således till viss
del läsa andras tankar och förutse vissa saker. Kanske var det därför det var
så jobbigt på hotellet när han var liten.
Vi får också följa Rose med hatten, som är ledaren för Den
sanna knuten, som åker runt i stora husbilar och livnär sig på människor med
den här gåvan. De är obehagliga och hänsynslösa.
Dannys vägar korsas med en flickas, som har mycket stora
krafter, och Rose vill åt flickan. Måste åt henne. Äta henne.
Jag har inte läst The Shining än, men jag har sett filmen.
Jag tycker "Doktor Sömn" är riktigt bra, även om jag läste den
"fristående". Den är bitvis seg, men inte så att det stör. King har
också en förmåga att beskriva vissa saker på ett förträffligt sätt. Bland annat
tycker jag vipp-skivan på ett utmärkt sätt visualiserar en väldigt märklig
händelse. Rekommenderas.
FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 19:55:22Det regnar. Mycket. En damm i Luleälven brister och en
tsunami rusar fram och sveper med sig allting i dess väg. Det är en
katastrofroman, och i mitt tycke en riktigt bra sådan. Här finns inga hjältar,
utan bara personer som på olika sätt och villkor försöker undkomma vattnet. Den
historia som berörde mig mest är den om Barney. Barney ser på livet på ett lite
annorlunda sätt. Han är fast längst upp på den raserade dammen, tillsammans med
två tjejer från storstaden. När den ena vill låna hans telefon för att slå larm
uppstår konflikt och telefonen försvinner. Det är inte bra och givetvis ska
Barney ha ersättning. Det är obehagligt och skildras... Ja, det skildras.
En annan scen som fastnar hos mig är trafikstockningen när
hotet börjar bli påtagligt. Ibland har jag svårt att tänka mig hur mycket bilar
det kan vara, men fastnar man på motorvägen någonstans så vet man att det inte
tar mycket för att det ska bli stopp.
Boken handlar främst om att människan inte är stor mot
naturen. Den påminner lite om PC Jersilds "Efter floden", fast ändå
inte riktigt. Vill man kan man kanske se den som en dystopisk händelse (om än i
"liten" skala) och hur människor reagerar på ett trovärdigt sätt i en
extrem situation. Niemi bygger några karaktärer riktigt bra, Barney till
exempel. Andra bryr jag mig inte om nämnvärt, men det känns ändå äkta, vilket
är skönt, då det nu för tiden ska vara så svulstigt och tillgjort i många
liknande berättelser, om man jämför med filmer med liknande tema.
Rekommenderas.
FantasyPosted by Hans Olsson Fri, August 29, 2014 19:15:54På måndag släpps boken och kommer då finnas att beställa på sidor såsom Adlibris, Cdon. Missa den inte!
Onjo och hans kompisar undrar i förbifarten vad 6+7 är. Mer om det vid ett senare tillfälle.
Den 20/9 är det också dags för bokmässan i Linköping. Jag hoppas ni kommer dit!
Jag önskar trevlig läsning.
FantasyPosted by Hans Olsson Mon, May 05, 2014 19:42:44Jag har klarat Dark Souls 2. Det är ett fantastiskt spel, inget snack om saken. Men något saknas från första spelet. Det finns spoilers nedan, så nu är ni varnade.
Förra gången jag bloggade var min fiende The Pursuer. Sedan dess har jag träffat Bellfry Gargoyles igen. Till en början var det med glimten i ögat, för man möter dem i första spelet också så jag visste precis vad som väntade. Trodde jag. I första spelet kommer man upp på ett tak till en kyrka. Där vaknar en gargoyl till liv och striden början. Halvvägs in i den fighten kommer en gargoyl till. Det var en what the fuck-åh nej-känsla som blandade sig med spänning. I Dark Souls 2 kommer två gargoyler direkt. Sedan kommer en tredje. Det är lugnt. Jag vet fortfarande hur de beter sig. De är bara så många... Sen kommer en fjärde. Samtidigt... Och en femte.
Till slut lyckades jag besegra dem. Känslan då man står som segrare efter en sådan strid har jag nog inte upplevt i något spel tidigare. Så jag fortsätter vidare in i den gråa, men ändå vackra, och bitvis färggranna världen. Det är nytt, men ändå bekant. Nere i the Black Gulch hittar jag en boss som påminner starkt om Nito. Det är inte Nito, men tja, det är bara aningens för mycket av det samma som jag upplevde i första spelet. Upptäckarlusten är fortfarande en av de starkaste drivkrafterna. För att få se vad som finns bortom den fackelupplysta korridoren i det gigantiska, mörka och skrämmande slottet måste jag ta mig förbi ett antal fiender. Och det är värt att dö, och dö igen för att få se. Så fränt!
Men när jag väl klarat spelet och börjar om på NG+ (New Game+, det vill säga samma, fast svårare), så är det inte alls lika roligt som det var i Dark Souls. Delvis för att jag, noob som jag är, bortsett från en av de viktigaste spelmekanikerna. Min health bar har nämligen stått på hälften hela tiden. Så alla bosstrider jag klarat mig ur har jag mer eller mindre varit tvungen att nöta till perfektion. Halvvägs in i NG+, efter att ha mött de fördömda gargoylerna igen, så inser jag att man kan ÄTA Human Effigy för att få tillgång till hela energimätaren. Jag tål plötsligt mer än ett slag. Jag kan hela mig under striderna! Men det är för sent.
Jag tror en övervägande faktor till att jag tycker bättre om det första Dark Souls än det här är för att det här bitvis känns surt. Jag tänker särskilt på Shrine of Amana, det fantastiskt vackra underjordsområdet, där blåa växter gnistrar en mystisk sjö, och där något okänt hela tiden sjunger en vacker, men också skrämmande, sång. Här finns magiker, elakt och fegt utplacerade. De skjuter ner mig, gång på gång då jag försöker vada i det midjehöga vattnet för att komma åt dem. En annan spelmekanik är att fiender till despawnar, efter att man dödat dem ett tiotal gånger. Shrine of Amana var hemskt att zerga, men det gick till slut. Fast inte igen. Så jag tror jag nöjer mig där, och tänker tillbaka på de vackra miljöer och skrämmande fasor som var fantastiska den enda gången.
FantasyPosted by Hans Olsson Thu, March 20, 2014 22:04:28Jag har börjat lira Dark Souls 2. Man dör, om och om igen. This is Dark Souls. Det finns stor risk för spoilers nedan, så läs på egen risk.
Jag känner igen mig från förra spelet, men upplevelsen är ändå (hittills) ganska annorlunda. Fast ändå bekant. Den största skillnaden är att jag nu är med från början, vilket otaliga andra spelare också är. Det unika med Dark Souls är nämligen dess "multiplayer"-läge. Man är ensam, i den bleka, dystra och fantastiskt vackra världen. Men ändå inte. Vart jag än går ser jag blodfläckar. Meddelanden som okända främlingar har lagt ut pryder marken. Oftast är de hjälpsamma. Ibland inte. "Try jump here" står vid ett trasigt fönster i halvt upplyst korridor. Utanför breder havet ut sig, med solen i bakgrunden. Långt borta bryts vågorna mot klippor som står ensamma i vattnet. Jag ser ett spöke från en främling stå där, liksom jag, för att sedan försiktigt hoppa ut. Jag bestämmer mig för att inte lita på just det meddelandet utan vänder om och fortsätter in i den mosstäckta gamla borgen. Detta gör spelet mer levande, men tar samtidigt bort lite av känslan att man är ensam, isolerad och utlämnad att lita på sitt svärd och sin sköld. Men det är Dark Souls. Det är brutalt. Det är fantastiskt.
Man börjar spelet i en mörk grotta. Snart hamnar jag vid ett vägskäl, där en stor konstig, varelse står vid ett träd. Är det en vän? När jag närmar mig grymtar den till, plockar upp mig och biter huvudet av mig. Nästa försök undviker jag varelsen. Efter ett tag ser jag grottöppningen, och när jag kommer ut skiner solen i ansiktet på mig. En ödslig strand, karga klippor, en fallfärdig by. Praise the sun! Det är härifrån jag långsamt och försiktigt letar mig in i borgen. Efter ett par timmar har jag tagit mig en bra bit in och hittat en lägereld (som krävs för att kunna andas ut). Jag fortsätter färden och hittar en stege som leder upp till en liten öppen platå. När jag klättrar upp flyger något stort upp bakom mig och försvinner över murarna. Det är inte en drake, utan en stor fågel. Som bär på en enorm riddare, som den släpper ner framför mig. Panikslaget kastar jag mig åt sidan, försöker hugga honom, men spetsas på hans gigantiska svärd och dör. I just det ögonblicket vet jag inte vem det är, men det vet jag nu. Den jäveln.
Nästa försök är riddaren borta från platån och det dröjer några speltimmar innan jag återigen stöter på honom, den här gången som en boss: The Pursuer. Han har sitt svärd, lika långt som mig, och en sköld som är lika tjock som en ståldörr. Fan. Men det går att undvika de flesta av hans attacker om man är försiktig. Så jag försöker spöa honom. Som bäst var han nere på kanske 40%, innan han mosade mig. Det var den kvällen. Är det inte hans enorma räckvidd så slår han ner mig i marken med skölden. Är det inte skölden så klyver han mig på mitten. Eller kastar upp mig i luften för att sen klyva mig. Eller tränger in mig i ett hörn, och klyver mig. Skit. Men jag ska återvända dit, så snart jag har lyckats levla lite. Och hittat ett bättre svärd. Då ska han få, fuskaren.
FantasyPosted by Hans Olsson Mon, January 20, 2014 18:35:24Jul och nyår passerade i en rasande fart och nu är vi snart inne i februari. Det är kul, för novellsamlingen rör på sig! Jag har fått tillbaka ett utlåtande från lektören jag använder mig av och han hade massor med bra åsikter. Så nu har jag en del att jobba med igen. Nästa omgång rättningar kommer förmodligen ta någon vecka åtminstone, och sedan är det dags att börja med utgivningsprocessen. Den här gången ska jag kolla upp en del andra alternativ, med tryckerier, förlag och sådant. Det innebär att novellsamlingen förmodligen inte blir klar till mars, som jag trodde från början. Nåväl, blir den bättre i slutändan så är det värt någon månad till.
/Hans
FantasyPosted by Hans Olsson Tue, November 26, 2013 13:28:11Novellsamlingen är klar! Nåväl, så pass klar att jag kan skicka iväg den för rättning. Men det är spännande och roligt! Novellsamlingen kommer innehålla tolv-tretton noveller, däribland "Kvinnan som blev begravd med ansiktet neråt", som har blivit publicerad i nättidningen Gorgone Magazine, samt "Doktor Pollobus vision", som kommer finnas med i Catahyas kommande antologi. Resten av novellerna får ni läsa när samlingen kommer.
Processen kommer se lite annorlunda ut den här gången, så jag måste kolla upp alternativ för tryckerier och lite annat. Det kommer bli bra. Håll utkik efter den i början av 2014, förhoppningsvis i mars!
/Hans
| Choose image for share content |
|---|
|
