HansOlsson.net

HansOlsson.net

Freudland - Mattias Leivinger

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, November 09, 2014 19:49:44
Freud vaknar upp i skogen utan minne. Han vandrar runt i sökande efter svar och kommer till stugan Freudhall. Här möter han figurer som känner igen honom; den hetsiga Jones, den lugnare betjänten Ferenczi och den högljudde Stekel som har hittat en hjälm på en sovande, eller kanske död, man i skogen. Stekel bygger ett torn till Freudhall och Freud inser snart att de måste gräva ett dike och bygga försvar. Mot vad? Jag vet inte. Efter ett tag dyker Jung upp och de börjar slåss, för att senare söka sig ut i storskogen i jakt på svar. Svar på vad? Inte det heller vet jag.

Redan innan jag börjar läsa Freudland har jag vissa farhågor. Att använda två mycket välbekanta historiska figurer i en roman kan vara bra, men då måste det också uppfylla något syfte. Att placera Freud och Jung i någon sorts märklig sagovärld funkar inte för mig. Särskilt inte när jag inte hittar syftet. När samtliga karaktärer dessutom är väldigt burdusa och högljudda så har jag svårt att komma in i boken. Leivinger snålar inte med utropstecken, vare sig i dialoger, monologer eller i karaktärernas tankar. Detta förstärker intrycket att boken är gapig och skrikig, vilket för mig gör det tungläst. Å andra sidan finns här en del roliga formuleringar och uttryck som kanske gör det läsvärt för någon annan.

Det är Mattias Leivingers debutroman och språket är, förutom överflödet av utropstecken, helt okej. Däremot kunde den med fördel varit tunnare. I slutordet skriver Leivinger: "Den som letar efter diskrepanser kommer finna dem." Ja.







  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post86

Poseidons Pil - Clive Cussler

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, November 02, 2014 21:35:46
Cussler skriver spänningsromaner ala amerikansk actionfilm. Ibland är det precis sådant man vill ha. Slippa tänka. Explosioner. Skjutvapen. I Poseidons pil har en ny hypermodern undervattensfarkost utvecklats och skurkar vill ha den. Dirk Pitt och hans gäng dras som av en slump in i detta äventyr och de åker båt i höga hastigheter. De kraschar båtar. De skjuter skurkar. De jagas och kläcker snitsiga one-liners.

Är det bra då? Nej. När jag skriver den här texten har jag svårt att minnas vem som var huvudperson och vad handlingen egentligen gick ut på. Det är mycket samma. Någon blir kidnappad och det ska åkas båt för att rädda personen. Eller biljakt. Personen blir räddad, för att sedan bli kidnappad igen. Det skjuts och det exploderar. Båtar sjunker.

Det som är klart är att boken är alldeles för lång, oavsett om man tycker om den här sortens litteratur eller inte. Efter halva har jag tröttnat och snabbläser resten. Det känns ändå inte som jag missar särskilt mycket.

Det är inte Cusslers bästa bok, men samtidigt vill man ibland läsa något där man inte behöver reflektera.




  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post85

Vad ögat ser - Lars Östling

FantasyPosted by Hans Olsson Sat, October 25, 2014 17:05:25

Mänskligheten har sökt sig ut i rymden för att hitta en planet de kan kolonisera. En flotta om tre rymdskepp är på väg, men de har långt ifrån oändligt med resurser och av de planeter som har setts ut som potentiella kandidater återstår endast nu endast två. Det visar sig att det bor något slags primater på den andra planeten. Om de är intelligenta så bör de inte landa. Men skulle det egentligen vara så farligt? Prover tas från planetens yta med hjälp av sonder och en forskare upptäcker en mikroorganism som försöker hålla sig undan. Är det något att ta i beaktande, eller ska det istället bli hans stora forskningsgenombrott?
Bör de landa, trots primaterna? Eller ska de fortsätta till nästa planet, som kanske är en återvändsgränd och som garanterat är en osäker framtid, om ens det.

Jag tyckte om Lars Östlings ”Vad ögat ser”. Jag har läst andra svenska författare som skriver generationssci-fi och Östling klarar elegant av det som andra försöker göra i hela böcker på ett fåtal sidor.

Boken är lättläst och spännande och man sugs snabbt in i handlingen. Här finns också en skön realistisk syn på saker och ting. En kapten fattar beslut efter vad han tycker är det bästa för sin besättning. Han är en hjälte, fast även sådana begår ödesdigra misstag.

Här finns forskaren med mikroorganismerna som drivs mer av karriärfeber än vad som skulle kunna vara bäst för besättningen. Här finns också ett stort antal personer som känns mänskliga och realistiska. Det är bra skildrat, helt enkelt.

Ett litet problem med boken är just att det är väldigt många karaktärer. Några lär jag mig känna igen, men oftast susar kapitlen förbi utan att jag reflekterar jättemycket över vem jag läste om. Några korrfel har även smugit sig in, men i sammanhanget är de oviktiga och de stör inte. På det hela taget är det lättläst och bra hela vägen. Rekommenderas.



  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post84

Det mörka tornet - Stephen King

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 20:03:34
Jag har nu läst Stephen Kings fantasyserie, ”Det mörka tornet.”

Det är en märklig, men väldigt unik, upplevelse. Första boken, som heter ”Revolvermannen” börjar med meningen: ”Mannen i svart flydde genom öknen, och revolvermannen följde efter.” Det kan vara värt att notera den meningen. Vi får följa Roland, som jagar denna man i svart, som har ställt till förtret där han dragit fram. Mannen i svart besitter också kunskap om Det mörka tornet, som är Rolands slutmål. Världen har gått vidare och det finns en överhängande känsla av dystopisk hopplöshet i berättelsen. Roland är den sista revolvermannen, oerhört skicklig med sina revolvrar och han följer ”ka”, vilket är ett begrepp som också är värt att lägga på minnet. ”Ka är ett hjul som snurrar.”

Alldeles i början av första boken försökte jag förstå i vilken sorts värld jag befinner mig, och det är inte helt lätt. Det är avgjort inte vår egen värld, men här finns element som gör att man kan tro det. Detta gör att ”Revolvermannen” blir en säreget knepig läsupplevelse och när jag var klar med första delen undrade jag i mitt still sinne vad det var jag egentligen hade läst. Det gäller dock att ge det en chans, för i nästa del i serien, som heter ”De tre blir dragna”, klarnar mycket av det som var konstigt och bisarrt. Faktum är att ”De tre blir dragna” är min favoritdel i serien. Här finns riktigt häftiga scener med humstruositeter som ställer sina frågor, en Mortslagsbok och fantastiska beskrivningar av moderna alkemister och deras dekokter.

Roland samlar, på klassiskt fantasyvis, ihop en grupp människor som ska hjälpa honom att söka efter Det mörka tornet och sedan bär det iväg. Stephen King har en fantastisk berättarröst och förmågan att bygga upp en känsla av konstant obehag. Någonstans framför sällskapet lurar Blaine, han är en plåga, det är sanning, men vad eller vem är denne Blaine? Ibland blir det så mycket stämningsbygge att det blir utdraget, men på det hela taget tycker jag om berättelsen. I alla fall det mesta av den och främst de första tre delarna.

Stephen King skriver att detta är hans livsverk och jag har inga problem att förstå varför. Jag tror att det kan vara svårt att se, för det kräver en del jobb av läsaren att ta sig igenom de omfångsrika böckerna och tja, bitvis är det utdraget. Den här serien knyter nämligen ihop en hel del av det han har skrivit.

Han har burit med sig den här historien länge. Mycket länge. I förord och efterord får man pusselbitar av Kings eget liv, hur han har tänkt på sin berättelse och vilka svårigheter det har varit att skriva den. Min egen fantasyserie ”Elementstenarna” bar jag på i 9 år innan trilogin blev klar, så jag vågar påstå att jag förstår ungefär vad han pratar om, även om jag såklart inte har skrivit i samma omfattning som King. Och det är svårt att hitta luckor i ”Det mörka tornet” som beror på tiden som förflutit mellan då han skrev första boken och sista. Det ÄR imponerande, inget snack om saken. Men det blir också knepigt då en välbekant figur dyker upp som en karaktär i böckerna mot slutet av serien. Jag tror mig förstå varför (för att delvis förklara hur han tänker med sitt verk och vilket jobb det har varit att bära den), men det blir knepigt.

Med det sagt, fungerar det då för en läsare? Mja-mjo, är mitt svar. Min känsla är att han har skrivit den här serien mycket för sig själv, vilket gör att den bitvis är tung och svårtillgänglig. Samtidigt är den väldigt unik och det finns häftiga element i den. Shardik, Oy och Blaine för att nämna några. Jag är dock inte förtjust i att King är orättvis mot Roland. Men det är som jag ser det. Det här är inte Sagan om ringen. Kanske skulle jag lytt Kings uppmaning när den kommer, det får ni själva avgöra om ni kommer dit, men så fungerar det ju inte.

Serien är inte för alla, men jag tyckte ändå om den. Jag tror dock att man måste gilla King, och att man måste ha läst en hel del av honom innan man ger sig in i den här världens mysterier. Bland annat tänker "Mrs Todds genväg" i ”Den förskräckliga apan”. Jag tänker på ”Dimman” och ”Det”. På ”Maratonmarschen” och ”Pestens tid”.

Två böcker jag inte läst än är "Staden som försvann" och "Sömnlös", som jag vill läsa.

Läs den, framförallt om ni gillar Stephen King. Han är en fantastisk berättare, en av vår tids största.



  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post83

Shosha - Isaac Bashevis Singer

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 20:01:55
På senare tid har jag hittat böcker av Singer gratis på loppmarknader. Då Singer är en nobelpristagare blev jag nyfiken. Nu förstår jag varför böckerna gavs bort.

Shosha handlar om ett par barn som växer upp tillsammans, Tsatsuk (huvudpersonen - åtminstone tror jag han hette så) och Shosha. De skiljs åt och träffas senare i livet, då Shosha fortfarande är stor som ett barn på grund av näringsbrist. Innan de träffas igen glider Tsatsuk runt, författar saker och försöker sätta upp en pjäs. Han gillar kvinnor, oroar sig för Hitlers framfart under tidigt 1900-tal... Singer skildrar också judiska traditioner och seder. Och... Ja.

För mig saknar den här boken substans. Språkmässigt påminner den mig om Alexander Kaletskis "Metro", det vill säga att det är förvånansvärt spretigt och lösryckt. Karaktärer säger det som faller författaren i smaken just då, vilket för mig gör att dialoger känns styltiga och påtagligt konstruerade. Kanske finns här några djupare tankar, men de var dåligt framförda om de fanns. Det enda jag tar mig med är "dubbyk", som är ett ord som fastnade. Det är inte den sämsta bok jag läst, men jag kommer nog inte läsa mer Singer.



  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post82

Omgiven av idioter - Thomas Eriksson

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 20:01:12
En faktabok som beskriver personligheter i färger, för att kunna förstå och kommunicera med dem som inte går att förstå. Man kan vara röd, blå, gul eller grön.

De röda vill göra det på sitt sätt eller inget sätt alls (fort och fel). De blå analyserar, är kritiska och kan ha svårt att avsluta saker på grund av sin perfektionistiska ådra. Gula är yviga, lätta att känna igen då det är de som pratar hela tiden och de gillar att testa nya grejer. Gröna är tillbakadragna, goda lyssnare som gärna undviker konflikter.

Jag tyckte boken var ganska underhållande, och det är roligt när man får de där aha-upplevelserna då man kan sätta en färg på en person i sin omgivning. Den är relativt enkelt skriven, vilket faktiskt är skönt för en sån här typ av bok. Och den tar upp extremerna av de olika färgerna, vilket är både bra och dåligt för boken. Det poängterar tydligast vilka färger man kan möta och hur man kan bemöta dem, men å andra sidan tycker jag att den är väldigt svartvit på det sättet, då de allra flesta exempel är på extremerna och därmed utlämnar mycket av hur verkligheten ser ut. Men den var ändå lärorik och bitvis underhållande.



  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post81

Kodboken - Simon Singh

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 20:00:53
En faktabok om krypton genom tiderna. Singh listar upp bland annat hur man krypterade texter förr, hur de knäcktes och vilka konsekvenser det kunde få. På det hela taget tyckte jag det var en mycket bra bok, exemplena är lättförståeliga och intressanta. De historiska händelserna är spännande att läsa om och det är också både spännande och intressant att få en djupare inblick i vad krypton faktiskt har inneburit, både för teknikutvecklingen och för krigföring. Bland annat beskrivs hur Alan Turing knäckte tyskarnas Enigmachiffer. I slutet av boken beskrivs moderna krypton i datorernas värld, vilket också var tankeväckande och häftigt. Bland annat beskriver han Linear B, ett antikt språk som tog lång tid att knäcka. Och han listar ett mysterium med en gömd skatt, som fortfarande är olöst tills någon knäcker det kryptot.

Boken är lättläst och koncis, till skillnad från många andra faktaböcker.



  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post80

Rama - Arthur C. Clarke

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 20:00:34

För många år sedan läste jag de två första delarna i Rama-serien. En cylindrisk farkost passerar jorden och några människor hoppar på för att undersöka vad det är för något. Det visar sig vara ett rymdskepp, som förmodligen är där för att studera rymdfarande, intelligenta raser. Idén är häftig och de två första böckerna är riktigt bra, spännande och intressanta. I del 3, som jag också läste för många år sedan koloniseras en tredje Rama-cylinder av en relativt stor population människor. Här blir det snarare ett relationsdrama, som jag kommer ihåg det, än ett häftigt verklighetstroget rymdäventyr. Och nu nyligen fick jag tag i den fjärde och avslutande delen i serien: Rama Revealed. Här får vi äntligen följa med till Ramas slutdestination för att få veta vilka de mystiska ramaiterna är för några. Äntligen...

Alldeles i slutet av fjärde boken tycker jag Clarke förstör hela serien. Det tar inte många sidor, men det var lätt för honom. Det är lite som "Lost", där man i början tycker det är häftigt att vara med och man vill veta, men sen händer något skräp och det som kunde ha varit bra mals sönder och förstörs (vissa nätter kan jag vakna och fortfarande vara förbannad på Lost). Jag är medveten om att Clarke är en fantastisk SF-författare, men slutet på Rama-serien förstörde mycket för mig. Jag rekommenderar dock de två första delarna, där det häftiga fortfarande är höljt i mystiskt, tilltalande dunkel.



  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post79

En hjärtformad ask - Joe Hill

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 19:59:32
Enda sedan jag fick höra talas om "En hjärtformad ask" har jag velat läsa den. En excentrisk musiker får tips om att ett spöke säljs på en auktionssajt på Nätet. Han slår till, men får hem ett riktigt spöke, som vill döda honom. Det låter spännande, men det är det inte.
Språket är okej, men upplägget är lite som att se en amerikansk skräckfilm modell standard. Vidare beskrivs huvudpersonen till en början som en skitstövel, vilket gör det svårt att känna med honom, och när det väl vänder (för han är inte alls genomrutten) har jag tappat intresset och bryr mig föga om hur det ska gå för honom. Å andra sidan har Joe Hill stora fotspår att följa, men den här boken är ingen höjdare.

  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post78

The watchers out of time - HP. Lovecraft

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 19:58:37

Det är en novellsamling med HP. Lovecraft och kanske till viss del August Derleth.

De allra flesta novellerna är upplagda på härligt Lovecraftianskt vis, med något mystiskt hus som ingen vill bo i eller med mystiska försvinnanden av någon gammal släkting. Men häri ligger problemet med den här novellsamlingen, för jag gillar verkligen Lovecraft. Han tillsammans med några få andra är stora litterära förebilder, men i den här samlingen läser jag samma historia ett tiotal gånger. Vi skrapar lite på ytan till några av de fräna mytologierna, men särskilt djupt blir det aldrig, och så är det samma samma samma. Samma sorts hus, samma sorts människor, samma sorts mysterier. I nästan varenda novell. Så tyvärr var just denna ingen höjdare. Läs annat av Lovecraft istället! "Vid vansinnets berg" till exempel, som är bland det bästa jag läst.



  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post77

The Reality Dyscfunction - Peter F. Hamilton

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 19:56:29
Space Opera. Boken är en tegelsten på 1200 sidor och den första i en trilogi. Man får följa lite olika karaktärer, men också mycket runt omkring, såsom handel i rymden, mystiska raser som samlar information från universums alla hörn och hur olika världar fungerar. Bland annat får vi följa Joshua, som letar efter värdefulla föremål i en ruinring utanför en planet. Om han lyckas hitta något riktigt bra, till exempel en datafil från civilisationen som mystiskt utplånade sig själva för många, många år sedan, tänker han sälja den på auktion och använda pengarna för att restaurera sitt rymdskepp så att han kan börja bedriva handel.

Samtidigt får man också följa den skrupelfria Quinn Dexter som befinner sig på kolonisatörplaneten Lalonde. Det är regnigt, djungel och arbetsamt. Quinn drar sig inte för att mörda nybyggare för att få som han vill.

Överlag är det riktigt fränt, till dess att man får veta lite för mycket om The Reality Dysfunction, som det mystiska urgamla hotet kallas. Jag vill dock läsa klart serien, för den här grejen som sticker mig i ögonen avslöjas redan i första boken, vilket gör, hoppas jag, att man inte blir besviken senare (till skillnad från Rama-serien av Arthur C. Clarke). Nu vet jag vad jag har att göra med, så att säga. Mycket bra. Ett problem är att böckerna är så pass tjocka, att om man ger sig in i den här häftiga världen så är man där ett bra tag.



  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post76

Doktor Sömn - Stephen King

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 19:55:53

Danny från The Shining har växt upp. Han är alkoholiserad och driver runt, tills han får jobb på ett sjukhus för människor som inte har så långt kvar att leva. Han har "skimret" och kan således till viss del läsa andras tankar och förutse vissa saker. Kanske var det därför det var så jobbigt på hotellet när han var liten.

Vi får också följa Rose med hatten, som är ledaren för Den sanna knuten, som åker runt i stora husbilar och livnär sig på människor med den här gåvan. De är obehagliga och hänsynslösa.

Dannys vägar korsas med en flickas, som har mycket stora krafter, och Rose vill åt flickan. Måste åt henne. Äta henne.

Jag har inte läst The Shining än, men jag har sett filmen. Jag tycker "Doktor Sömn" är riktigt bra, även om jag läste den "fristående". Den är bitvis seg, men inte så att det stör. King har också en förmåga att beskriva vissa saker på ett förträffligt sätt. Bland annat tycker jag vipp-skivan på ett utmärkt sätt visualiserar en väldigt märklig händelse. Rekommenderas.



  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post75

Fallvatten - Mikael Niemi

FantasyPosted by Hans Olsson Sun, October 12, 2014 19:55:22
Det regnar. Mycket. En damm i Luleälven brister och en tsunami rusar fram och sveper med sig allting i dess väg. Det är en katastrofroman, och i mitt tycke en riktigt bra sådan. Här finns inga hjältar, utan bara personer som på olika sätt och villkor försöker undkomma vattnet. Den historia som berörde mig mest är den om Barney. Barney ser på livet på ett lite annorlunda sätt. Han är fast längst upp på den raserade dammen, tillsammans med två tjejer från storstaden. När den ena vill låna hans telefon för att slå larm uppstår konflikt och telefonen försvinner. Det är inte bra och givetvis ska Barney ha ersättning. Det är obehagligt och skildras... Ja, det skildras.

En annan scen som fastnar hos mig är trafikstockningen när hotet börjar bli påtagligt. Ibland har jag svårt att tänka mig hur mycket bilar det kan vara, men fastnar man på motorvägen någonstans så vet man att det inte tar mycket för att det ska bli stopp.

Boken handlar främst om att människan inte är stor mot naturen. Den påminner lite om PC Jersilds "Efter floden", fast ändå inte riktigt. Vill man kan man kanske se den som en dystopisk händelse (om än i "liten" skala) och hur människor reagerar på ett trovärdigt sätt i en extrem situation. Niemi bygger några karaktärer riktigt bra, Barney till exempel. Andra bryr jag mig inte om nämnvärt, men det känns ändå äkta, vilket är skönt, då det nu för tiden ska vara så svulstigt och tillgjort i många liknande berättelser, om man jämför med filmer med liknande tema. Rekommenderas.



  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post74

Främling. Inkräktare - 1/9!

FantasyPosted by Hans Olsson Fri, August 29, 2014 19:15:54
På måndag släpps boken och kommer då finnas att beställa på sidor såsom Adlibris, Cdon. Missa den inte!
Onjo och hans kompisar undrar i förbifarten vad 6+7 är. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Den 20/9 är det också dags för bokmässan i Linköping. Jag hoppas ni kommer dit!

Jag önskar trevlig läsning.

  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post73

Dark Souls 2, efter allting

FantasyPosted by Hans Olsson Mon, May 05, 2014 19:42:44
Jag har klarat Dark Souls 2. Det är ett fantastiskt spel, inget snack om saken. Men något saknas från första spelet. Det finns spoilers nedan, så nu är ni varnade.

Förra gången jag bloggade var min fiende The Pursuer. Sedan dess har jag träffat Bellfry Gargoyles igen. Till en början var det med glimten i ögat, för man möter dem i första spelet också så jag visste precis vad som väntade. Trodde jag. I första spelet kommer man upp på ett tak till en kyrka. Där vaknar en gargoyl till liv och striden början. Halvvägs in i den fighten kommer en gargoyl till. Det var en what the fuck-åh nej-känsla som blandade sig med spänning. I Dark Souls 2 kommer två gargoyler direkt. Sedan kommer en tredje. Det är lugnt. Jag vet fortfarande hur de beter sig. De är bara så många... Sen kommer en fjärde. Samtidigt... Och en femte.

Till slut lyckades jag besegra dem. Känslan då man står som segrare efter en sådan strid har jag nog inte upplevt i något spel tidigare. Så jag fortsätter vidare in i den gråa, men ändå vackra, och bitvis färggranna världen. Det är nytt, men ändå bekant. Nere i the Black Gulch hittar jag en boss som påminner starkt om Nito. Det är inte Nito, men tja, det är bara aningens för mycket av det samma som jag upplevde i första spelet. Upptäckarlusten är fortfarande en av de starkaste drivkrafterna. För att få se vad som finns bortom den fackelupplysta korridoren i det gigantiska, mörka och skrämmande slottet måste jag ta mig förbi ett antal fiender. Och det är värt att dö, och dö igen för att få se. Så fränt!

Men när jag väl klarat spelet och börjar om på NG+ (New Game+, det vill säga samma, fast svårare), så är det inte alls lika roligt som det var i Dark Souls. Delvis för att jag, noob som jag är, bortsett från en av de viktigaste spelmekanikerna. Min health bar har nämligen stått på hälften hela tiden. Så alla bosstrider jag klarat mig ur har jag mer eller mindre varit tvungen att nöta till perfektion. Halvvägs in i NG+, efter att ha mött de fördömda gargoylerna igen, så inser jag att man kan ÄTA Human Effigy för att få tillgång till hela energimätaren. Jag tål plötsligt mer än ett slag. Jag kan hela mig under striderna! Men det är för sent.

Jag tror en övervägande faktor till att jag tycker bättre om det första Dark Souls än det här är för att det här bitvis känns surt. Jag tänker särskilt på Shrine of Amana, det fantastiskt vackra underjordsområdet, där blåa växter gnistrar en mystisk sjö, och där något okänt hela tiden sjunger en vacker, men också skrämmande, sång. Här finns magiker, elakt och fegt utplacerade. De skjuter ner mig, gång på gång då jag försöker vada i det midjehöga vattnet för att komma åt dem. En annan spelmekanik är att fiender till despawnar, efter att man dödat dem ett tiotal gånger. Shrine of Amana var hemskt att zerga, men det gick till slut. Fast inte igen. Så jag tror jag nöjer mig där, och tänker tillbaka på de vackra miljöer och skrämmande fasor som var fantastiska den enda gången.

  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post72

Dark Souls 2, rapport såhär i början.

FantasyPosted by Hans Olsson Thu, March 20, 2014 22:04:28
Jag har börjat lira Dark Souls 2. Man dör, om och om igen. This is Dark Souls. Det finns stor risk för spoilers nedan, så läs på egen risk.

Jag känner igen mig från förra spelet, men upplevelsen är ändå (hittills) ganska annorlunda. Fast ändå bekant. Den största skillnaden är att jag nu är med från början, vilket otaliga andra spelare också är. Det unika med Dark Souls är nämligen dess "multiplayer"-läge. Man är ensam, i den bleka, dystra och fantastiskt vackra världen. Men ändå inte. Vart jag än går ser jag blodfläckar. Meddelanden som okända främlingar har lagt ut pryder marken. Oftast är de hjälpsamma. Ibland inte. "Try jump here" står vid ett trasigt fönster i halvt upplyst korridor. Utanför breder havet ut sig, med solen i bakgrunden. Långt borta bryts vågorna mot klippor som står ensamma i vattnet. Jag ser ett spöke från en främling stå där, liksom jag, för att sedan försiktigt hoppa ut. Jag bestämmer mig för att inte lita på just det meddelandet utan vänder om och fortsätter in i den mosstäckta gamla borgen. Detta gör spelet mer levande, men tar samtidigt bort lite av känslan att man är ensam, isolerad och utlämnad att lita på sitt svärd och sin sköld. Men det är Dark Souls. Det är brutalt. Det är fantastiskt.

Man börjar spelet i en mörk grotta. Snart hamnar jag vid ett vägskäl, där en stor konstig, varelse står vid ett träd. Är det en vän? När jag närmar mig grymtar den till, plockar upp mig och biter huvudet av mig. Nästa försök undviker jag varelsen. Efter ett tag ser jag grottöppningen, och när jag kommer ut skiner solen i ansiktet på mig. En ödslig strand, karga klippor, en fallfärdig by. Praise the sun! Det är härifrån jag långsamt och försiktigt letar mig in i borgen. Efter ett par timmar har jag tagit mig en bra bit in och hittat en lägereld (som krävs för att kunna andas ut). Jag fortsätter färden och hittar en stege som leder upp till en liten öppen platå. När jag klättrar upp flyger något stort upp bakom mig och försvinner över murarna. Det är inte en drake, utan en stor fågel. Som bär på en enorm riddare, som den släpper ner framför mig. Panikslaget kastar jag mig åt sidan, försöker hugga honom, men spetsas på hans gigantiska svärd och dör. I just det ögonblicket vet jag inte vem det är, men det vet jag nu. Den jäveln.

Nästa försök är riddaren borta från platån och det dröjer några speltimmar innan jag återigen stöter på honom, den här gången som en boss: The Pursuer. Han har sitt svärd, lika långt som mig, och en sköld som är lika tjock som en ståldörr. Fan. Men det går att undvika de flesta av hans attacker om man är försiktig. Så jag försöker spöa honom. Som bäst var han nere på kanske 40%, innan han mosade mig. Det var den kvällen. Är det inte hans enorma räckvidd så slår han ner mig i marken med skölden. Är det inte skölden så klyver han mig på mitten. Eller kastar upp mig i luften för att sen klyva mig. Eller tränger in mig i ett hörn, och klyver mig. Skit. Men jag ska återvända dit, så snart jag har lyckats levla lite. Och hittat ett bättre svärd. Då ska han få, fuskaren.

  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post71

Novellsamlingen rör på sig

FantasyPosted by Hans Olsson Mon, January 20, 2014 18:35:24
Jul och nyår passerade i en rasande fart och nu är vi snart inne i februari. Det är kul, för novellsamlingen rör på sig! Jag har fått tillbaka ett utlåtande från lektören jag använder mig av och han hade massor med bra åsikter. Så nu har jag en del att jobba med igen. Nästa omgång rättningar kommer förmodligen ta någon vecka åtminstone, och sedan är det dags att börja med utgivningsprocessen. Den här gången ska jag kolla upp en del andra alternativ, med tryckerier, förlag och sådant. Det innebär att novellsamlingen förmodligen inte blir klar till mars, som jag trodde från början. Nåväl, blir den bättre i slutändan så är det värt någon månad till.

/Hans

  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post70

Novellsamlingen på G!

FantasyPosted by Hans Olsson Tue, November 26, 2013 13:28:11
Novellsamlingen är klar! Nåväl, så pass klar att jag kan skicka iväg den för rättning. Men det är spännande och roligt! Novellsamlingen kommer innehålla tolv-tretton noveller, däribland "Kvinnan som blev begravd med ansiktet neråt", som har blivit publicerad i nättidningen Gorgone Magazine, samt "Doktor Pollobus vision", som kommer finnas med i Catahyas kommande antologi. Resten av novellerna får ni läsa när samlingen kommer.

Processen kommer se lite annorlunda ut den här gången, så jag måste kolla upp alternativ för tryckerier och lite annat. Det kommer bli bra. Håll utkik efter den i början av 2014, förhoppningsvis i mars!

/Hans

  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post69

Unepic

FantasyPosted by Hans Olsson Mon, November 11, 2013 19:10:48

Jag har lirat Unepic, ett indiespel vars titel är missvisande.

Spelet börjar runt ett bord, där ett gäng glada rollspelare sitter och lirar Dungeons and Dragons, dricker öl och har det allmänt trevligt. Huvudpersonen måste uppsöka muggen och blir på vägen teleporterad någonstans. Detta är upptakten till det komiska, men inte fåniga, spelet Unepic. Det första man gör som spelare är att öppna sitt inventory för att hitta sin tändare så man ser något i det totala mörker som råder. Allting är mörkt och mystiskt och tändaren är enda ljuskällan man har, tills man hittar en fackla som man kan tända. Genast tänds en liten del av korridoren upp. Jag ska återkomma till ljuskällorna strax.
Därefter blir man attackerad av en mystisk skugga, som bosätter sig i ens kropp. Detta visar sig vara Zera, en ande som livnär sig på att ta över offer och sedan leda dem i döden. Dessvärre för Zera funkade det inte den här gången och han blir instängd i huvudpersonen Daniels kropp. De får sedan lära sig att leva med varandra, vilket man som spelare får följa genom smarta, roliga och genomtänkta dialoger som kryllar av referenser till andra spelserier, tv-serier, filmer och annat.

Själva spelet är i Metroidvania-stil, där man gradvis utforskar ett stort slott och öppnar upp nya områden allteftersom man spöar bossar och tar deras nycklar. Åter till lyktorna. Varje nytt rum man kommer in i är kolmörkt. Men så fort man börjar avancera så hittar man snart en fackla eller en ljusstake som man kan tända upp. Detta gav för mig en behaglig känsla av att hela tiden utforska slottet, och en glädjekänsla av att tända upp, eller bygga på. Man kanske kan dra en parallell till Soul Blazer till SNES, där man gradvis byggde upp städer genom att hugga sig genom fiendehorder. Så ljusen i Unepic var för mig ett belönande element som jag tyckte om.

Svårighetsgraden är möjligen lite obalanserad ibland. Gubben är inte den mest flexibla, även om spelkontrollen inte är dålig. Det gör att man kan hamna i situationer där man blir mosad av en flock skelett eller en stor riddare, där det känns som att man borde kunnat göra mer för att klara sig. Kanske beror det på min spelstil, då jag vill ha det största svärdet, stå framför fienden och hugga tills jag har vunnit. Hur som helst: I början av nya zoner kan man ibland springa in i väggen, vilket drar ner på tempot en aning. Men är man bara envis så har man snart igen det i form av loot, upptäckarlust och experience points.

Och just ja! När du är i kloakerna, håll ögonen öppna efter en av de roligaste påskäggen jag sett. Du kan inte missa den, men den kommer bara en gång. Och ytterligare en rolig referens på samma tema: testa scroll: iron golem

Det fick mig att le.

Vissa saker drar åt det sura hållet. Bland annat råkade jag in i situationer som nästan krävde en specifik magi för att ta mig vidare. En Medusa-liknande boss bland annat, som utan en del eld- eller healing-magi blir betydligt svårare än den borde varit. I det läget var jag tvungen att grinda en del för att kunna köpa på mig de saker som behövdes. Detta är i sig inget problem, många andra spel kräver att man nöter för att ta sig framåt. Men tja, det kändes som att spelet var designat för att man som gamer skulle misslyckas, just för att spelet skulle kunna peka och skratta. Detta i kontrast till när man helt enkelt har tagit sig vatten över huvudet. Ungefär som att man som level 45 i World of Warcraft försöker storma Stormwind själv. Det är liksom dömt att misslyckas, och man vet om det.

Några andra saker som stack mig i ögonen är: Spökena i "The forgotten tower". För att ens kunna döda dem måste man ha light-magi, vilket jag inte hade och inte hade poäng till. Dessutom stjäl de ens vapen, så är man inte på sin vakt kan man bli av med sin utrustning. För att få det var jag tvungen att levla två-tre gånger och bara spendera mina surt förvärvade poäng i det trädet. Icke, när mitt stora svärd behöver pysslas om. Lösningen var att hitta ett husdjur som kunde skjuta ner spökena, förutsatt att jag kunde se dem.
En annan "lustig" grej var när jag sprang på ett gäng fiender som såg ut som narrar. Till saken hör att jag precis fått Excalibur. Narrarna kastade magi på mig och det legendariska svärdet Excalibur blev permanent förvandlat till en sån där uppblåsbar leksakshammare. Fuck that shit! Det går att köpa tillbaka sina vapen, men det är dyrt och omständigt och kändes surt.

Dessa två saker kändes bara som element för att straffa spelaren för att det ska vara så, inte för att det tillförde någon ny dimension till spelet.

Men det är det som är det fina med Unepic! Trots sin enkelhet är det oerhört komplext och liksom i andra spel har man snarlika upplevelser, men ändå inte. Alltså kan man prata om det och fundera på det efteråt. Det finns mycket mer att berätta, men roligast är om ni själva testar.

Jag gillade Unepic skarpt. När jag väl klarat det ville jag ha mer. Dessvärre har det inte så mycket omspelarvärde på det sättet, då spelet ändå är väldigt linjärt. Har man sett allt en gång så finns det inte så mycket att se igen. Däremot finns ett Multiplayer-läge som jag nu håller på att utforska, vilket är skitkul. Så kör Unepic, för tjyvingen! Det finns högvis med fräna grejer och roliga referenser att ta del av, och det är epic.



  • Comments(0)//blog.hansolsson.net/#post68

Bokmässan i Linköping

FantasyPosted by Hans Olsson Mon, October 21, 2013 20:20:33
En vecka har förflutit sedan bokmässan i Linköping. Det var superkul att få vara där och fantastiskt bra arrangerat av Linköpings stadsbibliotek! När jag kom dit var bord och allt redan förberett, så det var bara att packa upp böcker och annat innan mässan satte igång. Jag passade på att dela ut ett papper, med ett utdrag ur en av mina senaste noveller som heter "I obeliskernas skugga". Den kommer vara med i min kommande novellsamling. Dagen förflöt snabbt, med trevliga och intresserade besökare. Riktigt roligt! Jag ser fram emot nästa års bokmässa i Linköping!

Sen tänkte jag berätta lite om boken och serien "Under the Dome". Jag läste Stephen Kings bok för någon månad sen och tyckte om den! King är en bra berättare, inget snack om saken. Och han är fantastiskt duktig på att gestalta karaktärer som hamnar i jobbiga situationer. Dessutom är hela idén med en kupol över en stad rätt frän! Så läs boken, den rekommenderar jag, trots att den är massiv.
Serien däremot... De första avsnitten såg jag med en känsla av att "fan, det här stämmer ju inte". Men så fick jag intala mig själv att det är en tolkning av boken och inte en direkt filmatisering. Så långt allt väl, när den första besvikelsen lagt sig. Men runt avsnitt sex-sju nånstans, fick jag en obehaglig känsla, som om något dött, slemmigt och kallt trevar sig upp för ens ben när man ligger i sängen och försöker sova. Några scener var så äckligt lika de i Lost att jag var tvungen att kolla på imdb om det verkligen kunde vara så fasansfullt. Mycket riktigt, det var det. En av Lost-snubbarna har varit med och skapat serien "Under the Dome". Kthxbye. Undvik den serien.

  • Comments(1)//blog.hansolsson.net/#post67
« PreviousNext »